Bristningar

Det går inte överdrivet bra just nu. Imorgon är det meningen att jag ska åka västerut tillsammans med massa MUF:are för att spendera helgen i Varberg. Klockan är nu 23.45 och jag letar fortfarande efter en väska att packa i. Uppenbarligen har min kära mor ägnat sig åt att städa igen och när min kära mor städar innebär det att saker jag har användning för placeras på ställen där de inte går att hitta. Däribland väskor. Som lösningen ser ut att bli nu, kommer jag ha en rullväska. En rullväska för en natt och jag känner mig värre än diverse människor som kan figurera i Se & Hör. Jag vill ha 22 uppsättningar kläder med mig, extra lakan, ni får gärna tapetsera om väggarna i ljusa färger, jag vill ha grönt te och röda vindruvor på rummet, massage varje morgon innan klockan har hunnit bli 09.00 och alltid bli bemött med all den respekt jag förtjänar och lite till.

I övrigt har jag idag varit på en föreläsning där min koncentration var obefintlig och vad den gav var något i stil med ängslan över en uppgift som ska vara klar om en vecka. Kul. Sedan har jag rantat runt i ett köpcentrum tillsammans med resten av jordens befolkning för att hitta presenter i egenskap av sändebud. Jag har intagit motion genom att springa till en buss som tar hänsyn till övrig trafik och därmed låter mig få en kall väntan i Borås med en kopp kaffe som inte ens var god. Jag har power-walkat i takt till låtar som inte är power-walk-vänliga för att komma hem, gå på toa och åka till Ica för att köpa fruktansvärt dyra tulpaner till en farfar som uppenbarligen fyller år just idag. Jag kommer två timmar för sent till ett födelsedagsfirande och får spendera en stor del av kvällen med att lyssna på västgötskt skvaller om personer som är tidigare gifta med Anderssons son och som numera är gift med en såndäringa fjollträskare som kör bil med handskar med hål i. Dessutom fick jag nicka och le för att inte förstöra någon god stämning när det skulle pratas politik i form av ja, men det är ju helt och hållet han däringa moderatens feler.

Som för att lätta mitt sinne kom jag nu på att jag inte har ätit någon mat idag. Den är bra. Jag försöker gå upp i vikt och glömmer bort att äta. Den är rent utsagt jätteintellektuell.

Kött är mord och mord är kött

Min dygnsrytm har stabiliserats till att låta färre timmar ägnas åt sömn och tidigare timmar åt uppvaknande. Min dygnsrytm har försämrats kostmässigt, mat äts tidigt och mat äts sent, däremellan har jag mest en uppseendeväckande högljudd mage.

En vanlig dag kan jag se alla typer av människor vandra mellan olika byggnader i ett begränsat område. Det är upptrampade stigar, det är namngivna trappor, det är hundöron i böcker, det är en värld av överstrykningspennor och frenetiskt söndervässade blyertspennor. Det är alla typer av dialekter och alla typer av stilar och jag kan inte få nog med att bara vara där. Jag pluggar.

Liksom pro-argument kan contra-argument förekomma av olika ordning. Det kan tala direkt mot tesen, eller mot ett argument för tesen, eller mot ett argument mot tesen, eller mot ett argument för ett argument mot ett argument för tesen, och så vidare.

Min kurs är den roligaste och trots att jag nu läser delmomentet som är det jag minst vill läsa, längtar jag nördigt nog till nästa föreläsning i samma stund som den pågående slutar. På något sätt har jag kommit in i det tillräckligt mycket för att tycka att ovanstående citats innebörd är hur konkret som helst.

Idag hade vi en lärarlös diskussion och skulle egentligen tolka och precisera, men hamnade snart i andra änden av filosofin och valde att fördriva 90 minuter med att prata om mängder av normativa frågor och andra flashigheter som låter så mycket mer flashigt när man nämner det med ett ord man precis har lärt sig.

När jag kom hem och skulle delge min kära mor av dagens lektion tyckte hon sig få alla argument för att åter igen låta mig flytta hemifrån.

Jo, för att vara lite laglig kanske jag ska nämna att jag hämtat citatet från en bok. Björnsson mfl., Argumentationsanalys, Natur och Kultur, 1994.

Det blir bättre

Min musiksmak är rätt tråkig. Jag lyssnar på Goo Goo Dolls, Counting Crows och andra band och artister som låter nästan likadant. Ibland - ibland - släpper jag loss och låter schlagerklassiker ljuda om dansande i gyllene skor.

För några månader sedan var jag på MUF-stämman som bröt mot alla traditioner om att vi står för alla försök till musikaliska toner själva. Istället hade Kreti och Pleti bjudits dit. Jag har inlett en inte alls hemlig romans med deras låtar och hänger oroväckande mycket på deras hemsida.

Nu hittade jag deras dokumentär och har haft ett förälskat leende på läpparna i nästan en timmes tid.

Det sägs att högern har idéerna och vänstern musiken. Jag är i vilket fall som helst såld.

Upp till kamp nu för helvete
när kommer revolutionen
vi har väntat i så många år att
nu får det snart vara nog

Första dagen

Nu så. Nu är jag en äkta student (bortsett från att kåravgiften är obetald). Jag har varit på en föreläsning och jag har köpt en bok som bidragit till att göra slut på mitt svenska kapital.

Jag missade inte en enda buss, kom i tid och gick inte ens vilse.

Första personen jag stöter på i skolan visar sig vara kusin till en klasskompis jag kilade stadigt med i åttaårsåldern. Så gott som släkt. Andra personen jag stöter på tror mig vara cellospelare av någon anledning. Det ger mig anledning att berätta om mina gitarrkunskaper på fem ackord. Hon är jättetrevlig och glad, dock visar det sig senare att hon är en nickare. I två timmars tid sitter hon och nickar i takt med föreläsarens skånska toner likt en sådan plasthund man har på bilens instrumentbräda. Dessutom har hon jobbat i Norge. Så gott som bundis. Tredje personen jag gör mig bekant med är jämngammal och från Jönköping. Så gott som grannar.

I övrigt har jag en rektor som klär sig i manchesterkavaj och jeansskjorta. Stilfullt och nyskapande.

Under introduktionen gavs information om vad man blir efter kursens avslutande. "Man blir dj*vligt dryg." Härligt.

Hej lokalsinne, jag saknar dig

Jag har onda aningar inför imorgon.

För det första ska jag gå upp vid en tid som inte accepterar mitt nyvunna behov av en nattsömn på runt tio timmar såvida jag inte hade gått och lagt mig för en timme sedan.
För det andra ska jag springa efter bussar tillsammans med ett nyinköpt busskort som konkurrerar ut skjortans kostnad.
För det tredje ska jag ägna mig åt bussbyten och kan därmed inte sova hur som helst för att kompensera för väckarklockans sadism.
För det fjärde lider jag brist på lokalsinne och har en viss tendens att hamna på helt fel ställen när jag inte bör hamna på helt fel ställen.
För det femte känns det inte rätt att utnyttja akademisk kvart innan jag ens är inskriven.
För det sjätte har jag tillräckligt med fördomar om folk som läser filosofi att jag redan nu har bestämt mig för att kommunikation kommer vara helt omöjlig med medstuderande.
För det sjunde är jag nervös trots att jag aldrig är nervös.
För det åttonde är det ingen annan som verkar tro att jag ska hitta rätt heller.

För det nionde kan det gå bra trots allt. Jag klarade uppskrivningen trots att jag kom, såg och segrade efter utsatt tid. Jag fick jobb trots att jag kom en halvtimme för sent till anställningsintervjun. Men imorgon vill jag komma i tid. Jag ska bli en i-tidkommare det här året. Försöka bli en i-tidkommare.

När vad blir att

Nu har jag plockat fram och stirrat på en vit bakgrund en bra stund. Jag klickade mig fram hit medvetet, ville skriva och låta orden flöda, men har inget att forma tangenttryckningarna till. De tomma orden får bilda minst lika tomma meningar för att stilla ett kanske lika tomt sinne.

Och likväl sitter jag stum trots ett obegränsat utrymme för alla ord och stavelser som kan uttryckas till att bli meningar.

Jag fortsätter vänta. Vänta på jag vet inte vad. En ny dag, något annat, något nytt eller något glömt. Jag vet inte vad. Jag vet bara att.

När du säger rätt och fel

Varje dag vaknar du och vet att du inte är välkommen. Vet att det du kallar ditt hem inte är tryggt. Varje dag du vaknar är du tacksam. Tacksam över att du har fått vakna. Din familj gjorde det med hopp om en bättre framtid, med tron om att allt skulle bli bra. Du är rädd, det är din vardag.

Jag hade bestämt mig för att inte skriva om det i bloggen, för jag kan det så dåligt. Det skulle mest bli åsikter och mindre fakta. Det skulle dessutom vara fel forum. Det är för viktigt, för känsligt. Men jag blev arg, riktigt arg, och nu ville jag skriva.

Ingen har rätt att ta ett liv. Ingen kan äga en rätt att bestämma över att liv ska avslutas, för ditt liv är din rättighet. När ett krig påbörjas tas liv, människor hamnar mellan stater eller grupper, offras.

Det pågår demonstrationer mot Israel och mot Israels agerande. Man säger att den staten är stor och sparkar på den som redan ligger. Man säger att de borde prata.

I dagar, veckor, månader och år har det fallit raketer över Israel, raketer som dödar. Har man hört något om att man skulle prata?

Man säger att Israel ska prata istället. De ska prata med organisationen som inte ens vill erkänna dem som stat. Man ska prata fred med de vill utplåna ens land.

Man säger att vi ska bojkotta varor.

Man säger att vi ska ta ställning för och emot.

Man säger att man vet vad som är rätt och vad som är fel.

Jag tror inte på krig, men jag har svårt att tro att man kan prata fred med en terrororganisation.

Jag kanske är naiv, men jag tar inte ställning för eller emot ett land. Jag tänker ta ställning för människor, för människors rätt att leva. Jag tror på demokratier och tar ställning för dem, men jag tror att även demokratier kan göra fel. Jag tror främst på människor. Jag tror att människor först måste respekteras av sitt styre, var de än bor.

Fyra burkar blod lättare

Jag har ett erkännande att göra. Jag har varit nedstämd den här veckan och gått och hoppats på en smärre undergång för att ha något konkret att klaga på när den vanliga jaha-ska-det-här-vara-mitt-liv-visan börjar kännas uttjatad. Igår skrev jag ett å det yttersta seriöst och privat dagboksinlägg där jag ifrågasatte livets mening. På riktigt.

Idag blev jag tömd på fyra burkar blod och blev plötsligt på gott humör. Sedan åkte jag till kyrkogården, grät en skvätt, men kände mig likväl bättre till mods efteråt. Därefter åkte mina fyrbenta vänner och jag vidare till skogen och sprang runt som fyraåriga ungar på sockerkickar. Nu är det fredagskväll, jag sitter vid datorn och bloggar om att det mest sociala jag ägnat mig åt idag är ett kyrkogårdsbesök, men känner mig fortfarande på gott humör och är till trots väldigt tillfreds med min asociala tillvaro.

En vild chansning och jag väljer ordet "tacksamt" när jag säger att jag fortfarande kan skylla på att jag är tonåring.

Men imorgon ska jag nog ringa någon.

"Världens bästa Johannor"

För tillfället är jag den absolut största beundraren av Facebook.

För ett par månader sedan sökte jag på namn i brist på annat och hittade stockholmaren som för några år sedan var min brevvän. Liten värld, tänkte jag och lade till henne som vän med ett fånigt leende på läpparna och tillhörande fnissande som fick andra bibliotekskunder att vända på sig.

Idag låg det tillsammans med räkningar och reklam ett handskrivet brev i lådan. Jag kände igen handstilen, jag anade avsändaren, men jag vågade inte tro för mycket. Det var min brevvän. Vi skrev till varandra i nästan tio år, slutade när vi blev såpass vuxna att finnarna tog över intellektet och idag fick jag ett brev igen. Ett handskrivet brev från tjejen som har haft fler nyanser på håret än jag visste att det gick att ha.

Egentligen ska det nog inte erkännas, men jag blev tårögd. Och enda anledningen till att jag mot allt förstånd erkänner det, är för hon gjorde det.

Hon heter också Johanna och allt är på topp nu.

Bortsett från mitt hem som jag har undvikit att städa i några timmar nu.

Öppnad studentplånbok

Jag kollade precis mitt schema och min litteraturlista och blev på gott humör. Min vår kan nog göra mig nördigare än jag trodde. Hej Kant, hej Nietzsche, hej statens berättigande och hej civil olydnad.

Sedan hamnade jag på kårens hemsida och insåg att jag ska behöva betala runt 300 kronor i kåravgift. 300 ofrivilliga kronor är en kostnad dyrare än de dyraste böckerna. Och varför, varför har de inte avskaffat kårobligatoriet än? Idioti. Idioti att jag ska behöva vara med i en kår för knappt fem månader.

Tack för min utbildning förresten.

Men jag tycker fortfarande inte att jag ska behöva tvångsanslutas till en förening jag inte vill vara med i.

Och den ljusnande framtid är vår

- Så vad ska du göra i vår?
- Nä, de blir änna te å plugga, vettu.

Jo, jag var fruktansvärt ostrategisk och gjorde en sen anmälan, så min framtid har varit oviss fram till idag. Och nu så. Jag ska plugga. Praktiskt filosofi och jag kommer förmodligen inte hänga med på ens hälften av kursens innehåll, men det är lugnt. Jag ska pendla till Göteborg, men det är lugnt. Jag ska leva på akademiska kvartar.

Sådär.

Det går sådär. Jag blev såpass bortskämd i julas att jag fick en gitarr i ett paket under granen.

Nu går det sådär. Jag bryter mest fingrarna av mig. Vissa ackord är fysiskt omöjliga att klara av.

Det tar runt 20 minuter för mig att byta från ett ackord till ett annat.

Snart blir jag utslängd på gatan - och inte kommer jag kunna försörja mig genom att spela gitarr.

Ont om fett och vett i kroppen nuförtiden

När jag var mindre...
Förr...
På den gamla goda tiden...
Eller någon annan klassisk inledning.

...umgicks jag i fruktansvärt kreativt stimulerande kretsar. Det var betydligt mindre filmkvällar än idag, men betydligt fler andra typer av aktiviteter.

En gång klädde vi Anna i badrock, ansiktskräm, stövlar och en ytterst levande katt och lät henne gå till sin granne för att klaga på den rabattbajsande katten - som i själva verket var hennes egen.

Samma gång, fast senare, lät vi Ena och Kajsa knacka på hos granne nummer två för att sjunga Ipren-låten. Det var fascinerande.

En annan gång fick Anna bli en barbent fågelskrämma med sopborste och långkappa, Ena mördare med screammask och jag rånare med svart mössa för ansiktet och orange termobyxor. Ytterst diskret. Det var mars månad och vi gick för att knacka dörr och sött fråga "Bus eller godis?".

Vi hade talkshows, bland annat en med Anna och Kajsa som MC-tanterna - den var påkostad med egen låt och så vidare. Dock saknades tillgängliga höns och på frågan om höns kunde simma blev tanterna konfunderade till dess att en gummianka hittades i strumpan Kajsa hade på foten. Ankan släpptes i en förberedd balja med vatten och frågan besvarades. "Ja, höns kan simma."

Vi var intreserade av musik också. Därför tog jag på mig en väldigt avslappnad klänning, satte en stor och rund taklampa på huvudet och försökte mima till Di Levas Miraklet. Bortsett från att jag inte kunde texten var det ett väldigt inlevelserikt uppträdande. ´

Anna och jag lät våra skådespelartalanger flöda genom att klä ut oss till Olle och tant Inga. Min absolut stiligaste felsägning var "folk har inget fett - jag menar vett - i kroppen nuförtiden".

I egenskap av samhällsintresserade i tidig ålder placerade vi en videokamera i en gympapåse och lät filma vår ovetande klass under en mattelektion som senare kom att innehålla såväl sång som dans. Som en ungdomlig version av Uppdrag: Granskning.

Mina vänner börjar fylla 20 hur som helst nu. Och jag tror jag har dragit på mig en 20-årskris i deras ställe. Man skulle vara ung och lyckligt ovetandes som Therese istället. Hon har minsann hela livet framför sig medan vi andra är halvvägs till 40.